KVICKSILVER  i  AMALGAM             - en arbetsmiljörisk
 
OKUNSKAPEN OCH OVILJAN I VÅRDEN

Påfallande ofta förekommer symtom som har neurologisk bakgrund, överkänslighet, påverkan på hormonsystem, problem i rörelseapparaten, synrubbningar, hjärtstörningar, cirkulationsrubbningar. De som haft möjlighet att undersökas av någon de få specialisterna på kvicksilvertoxikologi, har senare kunnat få sambanden bekräftade. Dessa är dock ett fåtal, då knappast någon fått remiss till dessa specialister utan eventuella besök helt har berott på den sjukes egen förmåga att ta sig till läkarna.

Då så ytterst få läkare fortfarande inte vet något om hur kvicksilverförgiftning drabbar patienten, utsätts alla som talar om denna sjukdom för en fruktansvärd mobbning av alla inblandade.

Här finns inget av den respekt som Socialstyrelsen anser att patienten skall bemötas med.

Var läkaretiken, som Socialstyrelsens förra chef Barbro Westerholm alltid håller som föredöme för politikers agerande, har tagit vägen frågar sig ALLA kvicksilverförgiftade.

Otaliga är de exempel där patienter kommit till sjukhus med akuta svåra hjärtsmärtor eller arytmier och/eller andningssvårigheter där det för oss har beskrivits om en hårresande nonchalant behandling.

Personalen har uppträtt hånfullt ointresserat, vägrat att ta emot patienten därför att patienten vid tidigare besök har talat om kvicksilver som en möjlig anledning till sjukdom. Man har utan undersökning påstått att orsakerna är av psykogen natur, man har vägrat att ta EKG, inte väckt läkaren på bakjour "därför att han behöver sova och du har ju varit här förut". Man har påstått att patienten hyperventilerar, inte kommit och tittat på patienten på flera timmar tills attacken gått över, hotat patienter med att "kommer du hit någon mer gång så skickar vi dig till psyket". Skickat otroligt många till psyket utan att först företa somatisk utredning, vägrat att ens kontrollera puls och blodtryck, vägrat att utföra ens relativt enkla prover som kunniga kollegor har föreslagit läkarna när det gällt denna patientgrupp. Listan kan göras mycket lång. VSBK (Värker Svider Bränner Kärring) och TPL (Tomtar På Loftet) är två vanligt förekommande förkortningar som har gett personalen kraft och mod att avvisa patienterna. Kommentarer som naturligtvis suddas bort om patienten begär kopior av journalen.

Kort sagt - sjukvårdens bemötande generellt av de här patienterna lämnar mycket i övrigt att önska när det gäller Hälso- och Sjukvårdslagens intentioner om vård på lika villkor.

Följden blir att förutom avsaknad av adekvat vård skapar detta en sorts märklig psykisk terror för patienten. Han/hon möts av sjukvårdspersonalen med ett så totalt nedlåtande bemötande och ointresse att detta överförs till den sjukes medföljande anhörig. På detta sätt skapar sjukvårdens beteende en misstro mot patienten i den egna familjen. Om läkarna uppträder så totalt nonchalant, så kan det ju inte röra sig om ett svårt sjukdomstillstånd!

Familjen, vännerna och släkten tar till sig signalerna från sjukvården och så tar de också avstånd från patienten. Samma sak med arbetskamraterna i tandvården - men här förstärkt med deras egen väl undanstoppade rädsla; att det kan vara sant att kvicksilver är farligt. Den psykiska pressen skruvas alltså upp till en närmast ofattbar nivå. Då är man snabb med psykstämpeln och därmed är patienten fast i denna diagnos.

Till oss som har gjort enkäten har otaliga rapporter lämnats om detta sätt att bemöta patienten.
Hur många skilsmässor, förstörda relationer som sjukvårdens nonchalans på det här sättet har skapat vet ingen.
Vi har behövt ha åtskilliga samtal med vederbörandes respektive eller barn i en drabbad familj, därför att sjukvården har underminerat den tilltro till varandra som man tidigare har haft.

En make uttryckte efter många års ovisshet "Vad skulle jag tro, när jag körde in henne till sjukhus gång på gång och läkarna bara hånflinade och skickade hem oss. Till slut trodde jag ju också att det hela var inbillning".
En annan make redovisar att han vid samtal med hustruns behandlande läkare fick kommentaren "akta dig så vi inte uppfattar dig lika hysterisk som din fru".

Detta och liknande, har gjort att vi ställt oss frågan; hur man utbildar i sjukvården? Någon form av samtalsmetodik som inte kränker patienten måste man kunna begära.

När man närmar sig svårt sjuka patienter med fördomar och kränkande uttalanden finns en allvarlig risk att patienten inte delger alla sina symtom. Detta har många i enkäten också beskrivit att det har blivit en nödvändighet på grund av läkarnas specialisering.
Problem som inte hör till specialiseringen tas inte emot eller antecknas inte då de inte hör till just den läkarens specialitet. Detta är dessutom ofta den enda möjligheten för patienten för att få någon form av hjälp.
Läkardiagnoser på erkända och vanligt förekommande symtom ger ju inga problem med Försäkringskassan till skillnad om man har en kvicksilverförgiftningsdiagnos.

 
Exempel

.... tandsköterska som fick kvicksilverförgiftning som diagnos har haft oändliga problem med Försäkringskassan om sin arbetsskada, medan 3 kollegor på samma klinik inom 6 månader fått identiska besvär klassade som belastningsskador och snabbt fått sina skador godkända.

.... tandsköterska som under 4 år haft halvt sjukbidrag på grund av ledbesvär och colon irritable, fick senare diagnosen kronisk kvicksilverförgiftning, varvid sjukbidraget omgående drogs in av Försäkringskassan. Trots upprepade försäkringar om att man från myndigheternas sida vill rehabilitera patienter, vägras dessa patienter genomgående den viktigaste vården - amalgamsanering - som minskar kvicksilverbelastningen.

.... kvinnlig tandläkare tvingades av FK att gå till amalgamterapi i strid med hennes behandlande läkares rekommendationer. FK hotade att dra in sjukpenningen om hon inte försökte. Hon arbetade några timmar under en vecka och fick ett mycket svårt återfall. Hennes chef hånade henne för sjukdomssymtomen.

  
FÖRETAGSLÄKARE

Trots att allt fler forskningsrapporter kommer fram som styrker våra uppgifter så förklarar den ena läkaren efter den andra för patienten "Detta vet jag inget om och jag vill inte veta/har inte tid att lära mig heller, det blir ju för mycket att läsa in".

Att den kunskapen skulle kunna hjälpa patienten och på sikt också minska belastningen i sjukvården är inte intressant. Hippokrates ed är långt borta i dagens sjukvård.

Detta innebär att kraven på de kvicksilverförgiftade är otroliga. Får de inte en korrekt diagnos, så får de heller ingen adekvat behandling. De måste arbeta mot alla odds hur trötta och sjuka de än är. Alla ifrågasätter deras sjukdom!

Företagshälsovården, Försäkringskassan, arbetskamrater, vänner, släktingar, ingen kan ju tro att tillståndet är så allvarligt att de oftast inte klarar av den enklaste arbetsuppgift, när sjukvården förnekar problemen.

De patienter som själva har vänt sig till psykiatrin har oftast fått beskedet att deras problem inte är av pykisk natur, utan måste bottna i någon somatisk sjukdom.
Trots detta har ingen velat ta ansvar för patienterna.

De sitter fast i ett fullständigt ekorrhjul där ingen väg synes ut. Ingen korrekt diagnos - ingen adekvat vård - hot om indragning och indragen sjukpenning, är vanlig. De orkar trots allt inte arbeta. Förhållanden spricker på grund av bristande förståelse, påspädd med ekonomiska problem. De egna tvivlen, när ingen tycks tro på de uppgifter man lämnar. Den totala utmattningen, då kroppen vägrar göra det man önskar, har försatt de här människorna i en situation som man inte trodde var möjlig i en demokrati.


ÖVERLÄKARE I REUMATOLOGI
(Till patient som vid första besöket ville bli botad men
istället fick recept på värktabletter för över ett års konsumtion).

 

Detta innebär också att de flesta idag vänder sjukvården ryggen, då man för länge sedan har insett att det är helt lönlöst att överhuvudtaget besöka en jourcentral eller läkare, trots svåra besvär. Man orkar helt enkelt inte med den förödmjukelse som man gång på gång blir utsatt för. Otaliga är de samtal som vi haft och har, med personal och patienter efter fruktlösa försök att få sjukvården att ta sitt ansvar för deras symtom. Om inte gruppen funnits hade troligtvis flera inte längre varit med oss, deras situation har varit så svår, att de ofta inte sett någon anledning att fortsätta. Vi har därför fått fungera som det skyddsnät som samhället borde stå för, utan annan ersättning än den glädje det innebär att veta att man hjälpt en medmänniska i mycket svår nöd.

 

 

 

 

WHO (Slutsats 1991)

Dock måste vi mycket starkt ifrågasätta hur ett samhälle kan bli så sjukt att man stöter ut en viss kategori människor därför att deras sjukdom inte tillåts i systemet. Historiskt sett är detta dock ingen nyhet. De spetälska fick på sin tid samma bemötande som vi får nu. Med man måste fråga sig varför sjukvården så starkt lider av Semmelweissyndromet. Varför måste kunskapens budbärare först dö, innan medicinarna erkänner att budbäraren har haft rätt?

 

[ föregående sida ]   [ index - en arbetsmiljörisk ]   [ nästa sida ]

Välkommen och tyck till i gästboken

[ http://www.kvicksilver.org/arbetsmiljo.html ]