AKTUELLT

REDAKTIONELLA BEDÖMNINGSGRUNDER
OCH BEDÖMNING AV TIDNINGSBIDRAG

I mediernas trovärdighet i kris försökte jag påvisa några tendenser i massmedia, och mekanismer som gjort och gör att det journalistiska uppdraget (som man säger i festtalen) på olika sätt allt oftare liknar ett fuskverk: man gör underhållningstingel-tangel av allvarliga ting ("säljer bättre"); vinklar och gör urvalet så kraftigt att bilden blir antingen helsvart eller kritvitt; går andras ärenden och tillverkar ren desinformation med mera.

  
Mer att läsa

GPs Bättre hälsa
GPs Kioskvältare

DN och ankstreck

Ibland är det någon sorts ren obetänksamhet enbart, som är orsak till den här styvmoderliga hanteringen. Någon, jag vill minnas Göran Palm, gjorde en skröna av det här. Jag minns inte hur han skrev, utan gör själv en skröna av denna grundidé i det följande.

Till en av våra större dagstidningar anlände två alster från läsare. De hade samma ämne, men den ena var ställd till Kulturredaktionen och betitlades "inlägg" (något som man blott lägger in; liksom en självklarhet alltså), den andra var en insändare.

Inlägget till tidningen hade författaren Pär Lagerkvist gjort. Insändaren hade en helt okänd förmåga vid namn Per Lagerkvist gjort, det var visst hans första trevande försök, och det var trevande och fumligt och mångordigt - till skillnad från författarens som är känd för sin utsökta sparsmakenhet, där varje ord är vägt på guldvåg och där stilen blir mycket tät och intensivt koncentrerad (inget dödkött).

Förväxling

På tidningen blev det en förväxling. Författarens alster hamnade på insändarredaktionens bord, och den okände namnen Per hos kulturredaktionen. Insändarredaktören - som var ointresserad av litteratur och hade hamnat där som straff för lathet på andra redaktionsuppdrag - gjorde några rejäla snitt i författarens text, han skar bort en tredjedel av texten då den "var en aning för lång" för insändarsidan. Rubriken - som han tyckte var för allvarlig - tog han helt bort och ersatte med en egen, "mera snitsig", så att den skulle passa även humoristiskt inriktade läsare (även om innehållet som sagt gick i en annan riktning...). Typsnitten för insändaren blev det legio, liten snål text. Vid inskrivningen hade insändarredaktören bråttom och orsakade en mängd inskrivningsfel där både syftningsfel uppstod och flera nyckelord fick en helt ändrad betydelse. Den placerades i tidningen i mitten av ett stort tråkigt textsjok av andra insändare. Den publicerades "när det blev plats" , i det här fallet av en tillfällighet just samma dag som namnens bidrag på kultursidan (man hade just då "torka" på insändarred och tog just då därför "vad skit som helst" som redaktören hade uttryckt saken).

Insändaren hos kulturredaktionen behandlades med stor omsorg. Författaren hade haft en av sina stora dagar! Ett sällsynt originellt grepp rakt igenom ansåg redaktionen som jublade över det här "nyskapande" inlägget. Syntaxen var bruten, kommateringen sällsynt fri; stilen var rakt igenom spontant associativ etcetera. Fast rubriken...Rubriken! Bäst av allt var rubriken. "Missuppfattning av ämnet, Underkänd", skulle en svensklärare ha sagt. Men i detta sammanhang! Jublet på kulturredaktionen ville aldrig ta slut: Lagerkvist är verkligen ett geni: Han vilseleder medvetet läsarna genom att använda ökänd kvällstidningsteknik, fast här för de ädlaste litterära avsikter!

Kulturredaktionen skrev in texten på kommat exakt som den stod. Layouten gjordes luftig med extra elegant snitt, klassiska anfanger i varje nytt stycke och så vidare. Sedan uppdrogs åt tidningens erfarnaste illustratör att göra en "extra talande" illustration till den helsida som redaktionen nu hade gjort av detta inlägg, eller "nyskapande kulturgärning" som man uttryckte det.

Men det var bråttom, bråttom. Artikeln skulle snarast in på kultursidan, den infördes stort uppslagen redan efter ett par dagar. Hänvisning både på löpsedel och på första sidan förstås. Kulturredaktionens chef skrev ett tackbrev till "författaren" för "denna epokgörande insats i svenskt kulturliv" och bifogade en "blygsam check på 3000 kronor" med ett "varmt tack från oss alla på kulturredaktionen!".

Hur det gick sedan, när de bägge skribenterna Lagerkvist läste tidningen och fick se "sina" bidrag till tidningen införda på respektive sidor förtäljer inte saken. Vår kännedom om människonaturen säger oss dock att en av dem blev både överraskad och glad medan den andre knappast behövde anstränga sig för att hålla sig för skratt...

Men så, alltså, kan det gå om turen/oturen grinar oss skribenter i ansiktet!

Jan Åberg

 (I en avslutande artikel ska jag visa hur det går till när man hanterar saxen på ett mera genomreflekterat sätt, i syfte att kastrera det viktigaste av innehållet. Jag tänker då säga några ord om "fallet" Vera Stjejskal och förfarandet vid Förenade Landsortstidningar AB)  

 
Föregående artikel

Forsättning följer.

Åter till förstasidan

Välkommen och tyck till i gästboken